Sorg
Har inte skrivit här på ett tag och det har sin anledning... Vi har varit med om något fruktansvärt jobbigt..
Vi har förlorat våran lilla Ozzy.
I fredags somnade han in för att aldrig vakna mer.
Han blev sjuk i onsdags, han hade inte ätit på två dagar så jag blev väldigt orolig och for in med honom till veterinären. Dom röntgade magen för att se om dom kunde se vad som var fel, men det syntes ingenting. Hon kunde känna att det var något i magen, han var öm när man tog honom där också men ingenting syntes på röntgenplåtarna. Vi fick fara hem igen och återkomma på torsdag igen. Då röntgade dom igen och tog prover men kunde ändå inte hitta vad som var fel. Så sista utvägen var att öppna upp honom för att se vad det var och det gjorde dom på fredagen och det dom hittade var en tumör som dom inte kunde göra något åt så han fick aldrig vakna upp mer..
Jag var förberedd på det värsta, men smärtan att höra veterinären säga att han aldrig kommer vakna igen... det gjorde så ont.
Och han kämpade verkligen våran lilla älskling, han försökte äta det han fick i sig och sista natten sov han med mig som vanligt och på morgonen så kom han spinnandes och slickade och puffade med nosen i min hand, som han alltid gör varje morgon. Det betydde mycket för mig att han gjorde så även fast han mådde så dåligt och jag är glad att jag fick det fina sista minnet.
Sorgen går inte att beskriva, man känner en enorm tomhet som aldrig kommer fyllas ut, han tog med sig en bit av våra hjärtan när han försvann och dom bitarna kommer han alltid att ha. Kommer aldrig finnas någon som Ozzy och det finns inte någon som kan ta hans plats, det finns bara en Ozzy, våran Ozzy. Våran bebis, älskling, sötnos, solstråle..
Han var allt jag någonsin kunde önska och mer därtill. Älskade honom oerhört och all kärlek vi gav han, fick vi tillbaka tredubbelt.
Det jobbigaste är tystnaden här hemma. Man är van vid att Ozzy alltid var där vi var. Han gick aldrig iväg själv och sov, han skulle alltid sova i närheten av husse eller matte, knäet var hans favoritställe. Prata gillade han också att göra, hela tiden. Och varje gång man kom hem så kom han och mötte en, glad för att vi var hemma.
Han var så unik, aldrig varit med om något liknande. Och det känns så fruktansvärt orättvist att han är borta. Han var så ung, 7 månader hann han bara bli. Han hade hela livet framför sig och så mycket livsglädje kvar. Kommer aldrig kunna accpetera att det drabbade just han, det kan inte bli mer orättvist.
Det är svårt att beskriva honom, man ska ha levt med honom för att riktigt förstå hur speciell han var och jag är glad för dom månader vi fick med honom, dom hade jag inte bytt bort mot någonting. Han var menad för oss och han kunde inte ha fått ett bättre liv än här med oss, det är jag övertygad om.
Har runnit många tårar den här veckan och medans jag skriver det här så rinner dom också. Det gör fortfarande ont och det kommer det nog göra ett tag.
Jag hoppas att vi aldrig behöver gå igenom det här igen.
Vila i frid lilla älskling.
Himlen har fått sin finaste ängel.
Vi kommer alltid älska dig och kommer aldrig glömma dig.
Vi har förlorat våran lilla Ozzy.
I fredags somnade han in för att aldrig vakna mer.
Han blev sjuk i onsdags, han hade inte ätit på två dagar så jag blev väldigt orolig och for in med honom till veterinären. Dom röntgade magen för att se om dom kunde se vad som var fel, men det syntes ingenting. Hon kunde känna att det var något i magen, han var öm när man tog honom där också men ingenting syntes på röntgenplåtarna. Vi fick fara hem igen och återkomma på torsdag igen. Då röntgade dom igen och tog prover men kunde ändå inte hitta vad som var fel. Så sista utvägen var att öppna upp honom för att se vad det var och det gjorde dom på fredagen och det dom hittade var en tumör som dom inte kunde göra något åt så han fick aldrig vakna upp mer..
Jag var förberedd på det värsta, men smärtan att höra veterinären säga att han aldrig kommer vakna igen... det gjorde så ont.
Och han kämpade verkligen våran lilla älskling, han försökte äta det han fick i sig och sista natten sov han med mig som vanligt och på morgonen så kom han spinnandes och slickade och puffade med nosen i min hand, som han alltid gör varje morgon. Det betydde mycket för mig att han gjorde så även fast han mådde så dåligt och jag är glad att jag fick det fina sista minnet.
Sorgen går inte att beskriva, man känner en enorm tomhet som aldrig kommer fyllas ut, han tog med sig en bit av våra hjärtan när han försvann och dom bitarna kommer han alltid att ha. Kommer aldrig finnas någon som Ozzy och det finns inte någon som kan ta hans plats, det finns bara en Ozzy, våran Ozzy. Våran bebis, älskling, sötnos, solstråle..
Han var allt jag någonsin kunde önska och mer därtill. Älskade honom oerhört och all kärlek vi gav han, fick vi tillbaka tredubbelt.
Det jobbigaste är tystnaden här hemma. Man är van vid att Ozzy alltid var där vi var. Han gick aldrig iväg själv och sov, han skulle alltid sova i närheten av husse eller matte, knäet var hans favoritställe. Prata gillade han också att göra, hela tiden. Och varje gång man kom hem så kom han och mötte en, glad för att vi var hemma.
Han var så unik, aldrig varit med om något liknande. Och det känns så fruktansvärt orättvist att han är borta. Han var så ung, 7 månader hann han bara bli. Han hade hela livet framför sig och så mycket livsglädje kvar. Kommer aldrig kunna accpetera att det drabbade just han, det kan inte bli mer orättvist.
Det är svårt att beskriva honom, man ska ha levt med honom för att riktigt förstå hur speciell han var och jag är glad för dom månader vi fick med honom, dom hade jag inte bytt bort mot någonting. Han var menad för oss och han kunde inte ha fått ett bättre liv än här med oss, det är jag övertygad om.
Har runnit många tårar den här veckan och medans jag skriver det här så rinner dom också. Det gör fortfarande ont och det kommer det nog göra ett tag.
Jag hoppas att vi aldrig behöver gå igenom det här igen.
Vila i frid lilla älskling.
Himlen har fått sin finaste ängel.
Vi kommer alltid älska dig och kommer aldrig glömma dig.
Kommentarer
Trackback
